Våra barn är ju så klart för stora för att fortfarande tro på tandfén. Men de är fortfarande så unga att de ännu tappar en tand då och då.   Och aldrig för gamla för att vilja ha slantar.

Rutinen är fortfarande densamma här hemma; tand ramlar ut, tand läggs i ett glas vatten, glaset ställs i köksfönstret... Ah ni är nog många därute som gör ungefär likadant. Morgonen efter att tanden trappats (och proceduren ovan följts) förväntar sig barnen att det ska ligga en guldpeng i glaset. 

Mina barn lever nu med en smått dement mamma...Mitt minne är bra.. Eller njae det är det ju inte.. Det är kort! Fast, det är oxå fel ord.. Eh... Jag är hopplös säger barnen! Så jag gissar att det är bästa beskrivningen! Vid något tillfälle har min dotter, som just nu är den som tappat flest tänder under kortast tid, föreslagit följande:

-Mamma, kan inte du lägga ut en tia för tandfén idag så slipper hon fara runt med tunga mynt?! *Ha Ha ha*

Igår var det dags igen.. Ny tand ute.. Å jag glömde byta ut den mot guldtia.. I morse stod följande påminnelse att läsa på vita tavlan i köket: