Nu måste jag ju bara spinna vidare på detta med höns som inte vill vara där vi tycker de ska vara.

Våran Gittan var den som anslöt till Tallbo sist av de äldsta.  

Det finns en rolig historia kring hur Gittan kom till oss och hur hon fick sitt namn.  

I Vikingstad, en bit utanför Linköping bor en lastbilsåkare. Granne med honom ligger ett stort industriellt hönseri..

Likt vilken annan morgon som helst hoppar åkaren in i sin lastbil för att bege sig mot Norrköping, denna morgon ned till oljehamnen. På plats möter han en förman för att ta del av dagens arbetsuppgift. Med ryggen åt sin lastbil ser han inte vad som sker bakom honom. Men förmannen tvärstannar i sitt samtal och frågar: -Vad sjutton är det där för något!?

Ned från lastbilen hoppar höna efter höna tills totalt ca tio hönor sitter på marken nedanför hytten, under vilken de alltså klamrat sig fast ett antal mil på motorväg!           (Ah ni fattar poängen).

Tio små hönor levde en tid i Norrköpings oljehamn, där de lade sina ägg till kontorsdamernas stora förtjusning.. Och även arbetargubbarnas som ju blev bjudna på sockerkaka till fikat.  

Gittan blev den sista att fångas in. Damen som fick tag i henne heter Gittana och ser enligt min sambo ut som en rysk kulstöterska.     Gittan såg allt annat ut än en rysk kulstöterska. Hon var allt en mager liten industrihöna när hon kom till oss och fick det bra.

Numer ses hon hänga med de andra brudarna, rotandes runt i gräsmatta och rabatter på jakt efter föda. Fet är hon inte. Inte heller så tam. Men hon har det gött!