Förbereder tillsammans med dottern lite gott till våra fåglar; lite filmjölk, lite kokta potatisskal, lite finfördelat rågbröd. Kliver ut på gården och alla sinnen uppfattar med en gång att något är fel. Väldigt fel! Till ljudet att kackel och larmande tuppar lyfter en stor rovfågel från hönornas skogsrastgård. Vi springer ner bara för att få se marken täckt av vita fjädrar. 

Jag är väldigt fäst vid alla mina djur. Men en särskild liten höna står oss alla väldigt nära hjärtat. Luna! 

Min dotter gråter men upphäver en gnutta hopp i rösten när hon ändå ser och utbrister att Luna i stunden lever.. Men när jag slöt mina händer runt hennes kropp så förbannade jag grymheter i att rovfågeln ätit på henne, levande. Jag finner inte ord och mitt hjärta värker.  

Hon är borta nu och det var bland det tuffaste jag gjort. Förlåt Luna att vi inte kunde skydda dig bättre! 

  Jag minns när hon var borta nära ett dygn. Trots lock och pock kom hon inte.. Så dagen efter försvinnandet fann vi henne inne i garaget, dit hon tagit sig via ett litet hål. Allt var en enda röra! Men hönan kurade nöjt ihop sig i min famn. 

  Hon gick oftast lös på gården och kom alltid och knackade på dörren om den var stängd. Ville ha lite havregryn eller bara komma in en stund och umgås. 

En liten höna.. STORT tomrum!