Nu har jag varit bloggare en tid. Jag började skriva mest för min egen del. Ett kul sätt att minnas saker man gjort. Eller varför inte skriva om drömmar och visioner? 

För det mesta har min tråd handlat om livet på landet och arbetet med att bygga upp en liten gård för självförsörjning. 

Idag tror jag de flesta är för upptagna med annat för att ens stanna upp och läsa eller reflektera över andras liv och göranden. 

Även fast jag inte hade som mål att bli någon känd bloggerska. Ha ha, nä långt därifrån! Så tror jag ändå att min blogg lett fram till en känsla av monolog. Ni vet när man sitter och pratar för sig själv.. För att man vill, för att ingen lyssnar eller kanske mer i mitt fall för att jag är lite knasig. *Hi hi*

Hur som haver; Ibland kommer några kommentarer på vad jag skriver. Och jag har insett hur glad jag blir var gång! Någon läser verkligen det jag skriver! Ganska häftig känsla egentligen. Särskilt för en som helst håller sig i rummets mörkaste hörn på sociala tillställningar. (Lite överdrift kanske..)

Men glädjen över de små kommentarerna har fått mig att inse att dessa lätt kan bli beroendeframkallande. Som att äta ett popcorn och genast vilja ha mera. 

Min sambo brukar fråga om jag vill ha en egen påse popcorn var gång han är sugen. Jag säger: -Nää.. 

Men så bjuds jag på ett popcorn.. Eller, ja han sträcker fram skålen - och jag tar ett...

OCH! ! Ungefär som med era kommentarer - det är så gott och jag önskar fler. 

Lite popcorn/ADHD-varning på mig när jag skriver och hoppas att någon där ute läser.. OCH! ! Svarar mig något! 

Så hur ska jag göra? Att fortsätta blogga eller inte? Det är frågan... Finns det någon som läser?