Igår var dagen här.. Dagen då fjärilarna i magen var extra många. Dagen alla väntat på. Dagen då småskolans tid var över. Min långa, vackra tjej i vitt skrider in  tillsammans med sina kamrater på skolplanen. Det är inget konstigt med det. Så ska det ju vara! 

Ingen annan ser det ingen annan vet.. Den långa vackra tjejen är inte som alla andra. Hennes väg hit där hon nu är har inte varit rak och fin. Denna fina tjej ser det inte som en självklarhet att gå här i denna stund med sina klasskamrater. Att stå här inför ett helt berg fyllt av stolta föräldrar. 

Efter en längre stund avviker hon från gruppen. Diskret och med dignitet går hon och sätter sig vid sidan av alla förväntansfulla barn. Hon möter min sökande blick och vinkar lite lugnande. 

Så går hon strax tillbaka till sin klass. Lika diskret som hon nyss avvikit.. Bara för att en stund senare åter få gå undan och jag ansluter till henne där hon sitter. Tillsammans medverkar vi i skolavslutning. Precis som vi gått igenom många år tillsammans med jobbiga morgnar, tuffa avsked, otaliga utryckningar i "gula faran" (vår bil), många dagar tillsammans i skolan, många sjukskrivningar, mm mm.

Älskade dotter! Att leva med ångest är inte lätt! Ditt mod, din styrka, din personlighet - för allt vad du är. Jag älskar dig!