Glad påsk på er alla! Idag blev det traditionsenlig påskäggsjakt... Inomhus! Vi vuxna var lika sugna på att pulsa runt i snön utomhus som husets yngre förmågor var sugna på att leta blöta ägg i densamma. 

Jag börjar smått fundera på detta med att tro på saker.. Barn i tonåren tror inte på Tomten. Inte på tandfen. Inte på påskharen... Annat än när tron kan generera i en belöning. Vad skulle ske om vi vuxna, vid dessa speciella tillfällen tar fasta på att tonåringarna faktiskt har rätt!? Tomten finns ju inte! Inte tandfen! Inte påskharen heller! På julafton står granen där utan något därunder. Den tappade tanden skramlar ensam i sitt vattenglas. Och påskharen... Tja, någon gång måste ju ungarna lära sig att ägg, de kommer från höns! 😉

De båda äggen ovan  blev mitt och gubbens påskägg till varandra. Tyska Kinderägg från ICA.

 Jamen, Glad Påsk på er Alla då!   *Fryser och hackar tänder, och näbbar*

Mina små raringar tittade på mig med förebrående ögon, skallrade med sina näbbar och rasslade runt på vingliga frusna ben: -Matte, varför gör du så här mot oss!? Tjaa, för att kycklingar hör påsken till!   Hur sjutton skulle jag kunna veta att det skulle rasa ner 1 dm vitt lappmögel!? På låååångfredagen!! Första snön för de små iallafall. 

Stora och minsta husse bestämde sig för att muntra upp tvåbentiningarna med en gunga, som numer hänger uppe i taket på stora hönshuset, dit ju dessa minihöns också snart ska flytta.

Bild kommer naturligtvis när jag lyckas fånga första gungande hönan på foto.   *Hi hi hi*

När vi ändå talar om uppochnedvändavärlden så annonserade huset yngsta barn, dottern på 13 år, att hon ville få sin egna husvagn flyttad... Just idag! Närmare bestämt ca 1,5 mil skulle den baxas iväg för att istället ställas upp på en av familjens bästa vänners tomt där hon nu ämnar tillbringa en del tid. Avställd, obesiktad och typ inte rullat längs vägarna sedan mammuttens tidsepok.. Jag har inget hört, så jag tror den fortfarande är på väg bort i denna stund. 

Nej nu ljög jag! Sambon kom just hem, utan husvagn bakom bilen och utan dotter... Allt gick väl bra då, gissar jag. 

Over and out från galenpannorna på Tallbo.   

Dessa två magnifika djur betade fridfullt på bondens åker kl 10:30 i förmiddags. Blev så glad när jag såg dem igen. Det var länge sedan nu! Tror kanske inte bonden delar min glädje... Vi har gott om vilt precis inpå husknuten och gården. Älgar brukar vi se 3-4 stycken i grupp åt gången. Så har vi rådjur, hjortar, vildsvin, fasaner, harar, räv, grävlingar och örnar... Det går inte en dag utan att vi ser åtminstone något av uppräknade djur.

Det hände även när jag bodde inne i stan att det plötsligt kom älgar in in i de centrala delarna, vilket sällan blir bra.. I min barndom klapprade en stor älgtjur över skolgården. Några år senare plurrade en älgko ner i en swimmingpool i förorten. Nej, på landet hör de hemma, å jag mä! 

Inte sällan ser man mig med en målarpensel i ena näven och en färgpyts i den andra.

Jag älskar färg och funderar på hur världen skulle se ut utan färg!?   

För många.. Ja otroligt många år sedan inser jag ju, började jag byta ut ihopskrapade möbler, som jag fick till skänks när jag flyttade hemifrån, mot nya.

Jag var 18 år när jag flög ur boet med buller och brak.   Man kan väl säga att jag ganska tidigt hade en egen väg att vandra på..

Mitt första hem låg i en förort. Jag har sedan dess flyttat 6 gånger..

Jag fastnade för rejäla, massiva trämöbler, importerade från världens alla hörn. Först ut blev sovrumsmöbler från Mexico. Dessa följdes av Indonesiska, Indiska, Balis:ka möbler osv. Alla möbler i mörka rödbrunt trä. Tunga som f_n!!

Möblerna från Mexico tycktes aldrig riktigt passa in då de var ljusare i färgen än de nya.. Nu har detta äntligen förändrats!

Förebild                                                      Efterbild

Det luktar Herdins lackbets i hela övervåningen och vi kommer säkert inte kunna lyfta in möblerna i sovrummet förrän färgen flagnar... Men vi njuter av att se dem i hallen utanför sovrummet, sekunderna efter att vi var gång drämt in tårna i dem då det ju normalt sett inte ska stå sängskåp mitt i vägen...

 Igår besökte 3 generationer; jag, mamsen och dotra,  det stora blå/gula varuhuset Gekås i Ullared.. Med nära 38 grader i feber i kroppen (Tack lilla dotter) var jag nöjd över att det just denna dag var ganska lugnt därinne. 

Shoppinghysterin var heller inte så stor hos mig, då det främst var höns, kycklingar, fjädrar och påskägg överallt. Sådant har jag dagligen omkring mig hemma på Tallbo.

Gekås bygger återigen ut sin affärsyta varför sprängningsarbete pågick. Strax före klockan 12 sköt man av en sådan laddning att hela golvet gungade! (Jag är skotträdd!). Men vad som sedan följde var mäktigt! Sverige hedrade offren för attentatet i Stockholm med en tyst minut. Allting stannade av inne i butiken. Tystnaden gick nästan att ta på. Min hals, som redan var svullen av förkylningsvirus, blev tjock. Tagen av dels den enorma kraft av dynamit som just brunnit av, och som på något vis blev en symbol i sammanhanget för det meningslösa våldet, tagen av stunden.. Tystnaden kan vara så mäktig. 

Nu måste jag ju bara spinna vidare på detta med höns som inte vill vara där vi tycker de ska vara.

Våran Gittan var den som anslöt till Tallbo sist av de äldsta.  

Det finns en rolig historia kring hur Gittan kom till oss och hur hon fick sitt namn.  

I Vikingstad, en bit utanför Linköping bor en lastbilsåkare. Granne med honom ligger ett stort industriellt hönseri..

Likt vilken annan morgon som helst hoppar åkaren in i sin lastbil för att bege sig mot Norrköping, denna morgon ned till oljehamnen. På plats möter han en förman för att ta del av dagens arbetsuppgift. Med ryggen åt sin lastbil ser han inte vad som sker bakom honom. Men förmannen tvärstannar i sitt samtal och frågar: -Vad sjutton är det där för något!?

Ned från lastbilen hoppar höna efter höna tills totalt ca tio hönor sitter på marken nedanför hytten, under vilken de alltså klamrat sig fast ett antal mil på motorväg!           (Ah ni fattar poängen).

Tio små hönor levde en tid i Norrköpings oljehamn, där de lade sina ägg till kontorsdamernas stora förtjusning.. Och även arbetargubbarnas som ju blev bjudna på sockerkaka till fikat.  

Gittan blev den sista att fångas in. Damen som fick tag i henne heter Gittana och ser enligt min sambo ut som en rysk kulstöterska.     Gittan såg allt annat ut än en rysk kulstöterska. Hon var allt en mager liten industrihöna när hon kom till oss och fick det bra.

Numer ses hon hänga med de andra brudarna, rotandes runt i gräsmatta och rabatter på jakt efter föda. Fet är hon inte. Inte heller så tam. Men hon har det gött!

  Idag var det äntligen dags för inflytt i det nya fina hönshuset för Tallbos fyra gammelhöns. Ca 7,5 kvadratmetrar har de att röra sig på nu, de få stunder de vill vara inomhus.   

Luna, Solei, Thellus och Gittan har alla deltagit med regelbundna inspektioner inne i byggnaden under uppförandet.

Men när stunden väl kom att flytta in... Då var de tveksamma.

  Husse sitter utanför och lockar med havregryn... Gick si så där. Han fick ett nyp i fingret av Solei, men lyckades inte få in någon av tjejerna i huset.

  Jag själv provade att sätta mig på insidan och locka.. Gick också det si så där. De var inne och vände några gånger. Klart skeptiska på det nya. Jag själv andades in några hekto med finhackad halm och blev också tvungen att gå ut.

Det slutade med att vi fick stänga stora dörren och strö ett spår av havregryn längs gruset och in igenom lilla luckan. En gick in.. När nästa gick in, gick den första ut.. Så höll det på en stund...

Gittan var sist att kliva in och då stängde jag luckan fort som attan.  

Efter dagens fruktansvärda händelse i vår huvudstad känns det kanske fel att läsa om triviala saker såsom trädgårdspyssel, plattsättningar och hönstokerier..   Men å andra sidan är det just efter händelser som den i Stockholm som man förstår hur oerhört viktigt det är att leva och njuta av livet varje stund vi har. Kanske inte leva som om varje stund vore den sista, för det vore nästan som att vänta på, eller mer förvänta sig att något ont kommer att ske. Att faror lurar bakom varje hörn.. Och, det kanske känns så just nu, denna dagen.. Att världen är en farlig plats. Men så kändes det inte för en liten tid sedan.

I somras for jag och mellanbarnet iväg ensamma till Gotland för att där förverkliga hans dröm; Att leva vildmarksliv under en knapp vecka, bara han och jag. Vi hyrde en bil och campade under bar himmel, hängande i sovmattar mellan två trädstammar. En liten stund av total frihet och ett fantastiskt minne för livet var det bästa jag kunde skänka mitt barn. 

Minnet av Gotland känns fortfarande lika ljust..Iallafall för mig som hunnit samla på mig ett halvt liv med goda minnen. För mig som lärt mig sortera det goda från det onda. Men kommer världen någonsin kännas fri och trygg igen, för ett barn, som min son?

Frid över dem som idag befann sig vid fel hörn.