Igår var det dags för de ca 7 veckor gamla småhönsen/tupparna att för första gången komma ut på grönbete.   Om ni någonsin varit med vid ett kosläpp så kan ni iallafall få en liten näthinnebio över hur detta såg ut. 15 små tvåbentingar rumlade ut ur lilla hönsstugan. De sprang, snubblade, tvekade, sprang in igen.. Nöjd matte satt beredd med kameran och filmade och hejjade på. Glädje!!!  

Utanför låg Diezel och Bitis och väntade på att någon av de små chicken-nuggetsarna skulle trilla ur inhängnaden...

    Det gjorde naturligtvis inte någon! Gården är stabil!  Byggd av rådjursstängsel och pålar nedslagna i marken.

På ena bilden ser ni en gryta. Den är självklart INTE till för att koka någon pippi i!  

Men då jag eftersträvar ett slags slutet kretslopp på gården så tas det mesta om hand. De potatisskal vi inte vill ha på vår tallrik kokas och ges till hönsen. Kokning ger bättre näringsupptag för fåglarna.

I nya hönsgården kommer gårdens matkompost placeras. På så vis kan allt som är ätbart ständigt plockas upp av hönsen samtidigt som komposten får hjälp att vändas runt av deras ivrigt bökande och rotande små näbbar och sora hönsfötter. 

Gårdens första Kuckeli...Eller ett försök till Kuckelikuuu!! Gullefjun visade sig vara en tupp. Ha ha. Han sträckte stolt på nacken, vände näbben in i värmelampan (Bättre resonans så) och gjorde sitt första försök att gala. 

Matte fnissade.. Men uppmuntrade så klart till nya försök.     

  Våren fotsätter: Blå Skilla täcker stora delar av vår mark nu! Det är underbart vackert att titta på! Dessvärre är det just här nya hönsgården ska byggas. Så nästa vår kommer vi kunna njuta av.. Lera.. på samma plats.   

Undrar om det går att flytta på lite blommor så de kan fortsätta föröka sig på annat plats?

  Bästa bonden, Sven-Åke kom idag med ett lass grus till det dränerande bottenlagret inne i hönseriet. Han är underbar! Alltid glad och hjälpsam. Kommer alltid att tänka på Toker i Snövit när jag ser honom. Hi hi. Lite lika är de allt. Fick hjälp av äldsta grabben, 18 år, att skyffla grus, och så här bra blir det. Tänkte sätta in en bild på grabben, då det är ovanligt att se honom jobba.. Eller vara ute.. Men då kan jag nog se detta hjälptillfälle som både första och sista gången.    

  Mellangrabben tog sin tillflykt, undan allt arbete, och lade sig uppe på en halmbal tillsammans med Diezel. 

  Diezel hittade jag senare så här.. Han hade tvärsomnat bland husses sticksåg, storsläggan och en låda spik.   Så mycket kärlek för denna lilla lurvenpajsare!

  Vi avslutade dagen med årets första verandamiddag, sill och potatis!   

Våren har alltid varit min favoritårstid. Det är då både naturen och jag själv börjar leva igen. Jag är född på våren, den 23 april. Faktiskt på samma dag som min mamma.   Det skiljer 24 år mellan mig och lilla mamsen.   

Våren är också den tid då det är som mest att göra på gårdar runt om i landet. Så även på Tallbo.

Just nu är det ju hönseriet och tillhörande hönsgård som ska färdigställas så att 15 småhöns ska få komma ut och suga i sig av sol, värme, insekter och annat göttigt. Gårdens fyra gammeltanter kommer få fortsätta ströva fritt över våra ägor. Men vi vill ju inte att de små ska bli föda åt rovdjur. Vi har gott om rovfåglar - så stora som örnar! Mäktiga djur!  

I går lade jag 20-talet nya ägg på kläckning i maskinen. Det tar 21 dagar för en liten kyckling att bli färdig där inne. 

Idag har jag haft lyxen att få ensamtid med vår näst äldsta unge, sonen på 14 år. Han är liksom jag ett naturbarn och eftersom solen strålade mot oss idag for vi på utflykt till Kolmården. (Inte djurparken). Hälsade på lite vänner. Fick en tjusig rottingstol till skänks. Tog en glass och letade vackra stenar vid Bråvikens strand.

  I dag är ingen vanlig dag! Idag fyller min lilla farmor 90 år. Fast, hon gör det uppe i himlen.   Farmor, Elina, var en krutgumma av sällan skådat slag.

Men så var hon finska också.   Vi finnar talar om den finska Sisun. Sisu är ett ord på finska som betyder kampvilja, envis uthållighet, ilska, att aldrig ge upp, "jävlar anamma". Sisu sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet. 

Trots 65-70 år i Sverige talade hon fortfarande som ett litet Mumintroll. Hon var ungefär tre äpplen hög och blev allt mindre med åren. 6 stycken barn födde hon i sitt liv. Den äldsta när hon var 20 år gammal.

  På bröllopsfotot mellan farmor och farfar kan man allt se att hon var en stilig tös, och att de var väldigt unga.  

Min farmor gick bort för mindre än 6 månader sedan. Hon var in i det sista vaken och alert i huvudet. Men med den lilla kroppen var det sämre ställt. Hon var som en liten fågelunge till slut. Men fortfarande viljestark. Farmor bodde långt ner i Skåneland.

  Det betydde mycket för mig att jag hann få hålla hennes hand dagarna innan hon somnade in lugnt och stilla. Mitt lilla finska Mumintroll-farmor.     

Onnellinen isoäiti - Grattis farmor. 

Det är alltid något visst med att gå och hämta ägg inne hos sina egna höns.. Dvs de få gånger de lägger dem där de ska läggas.    Jag har inga jättebamsingar till tjejer. Tvärtom så är de, till skillnad mot en del annat här på Tallbo, ganska normala.

Ett normalstort ägg (det crémefärgade på bilden) väger ca 63-65g.

Är det någon som törs gissa hur mycket ägget jag nu funnit väger (det vita på bilden)? 

Jag kan avslöja att det är rekord för Tallbohönsen.   Vi tävlade lite inom familjen med att gissa... Jag vann! *hi hi*   

Det där med att inte hitta vart tjejerna lägger sina ägg börjar bli ett "problem". Vi har nämligen en liten ligist här på gården:

DIEZEL

En ulv i fårakläder. Liten, ullig och gullig..   Men! En riktig äggtjuv!   

PS Bamseägget väger 110 g. DS

Morgonklädd matte matchas av tunglipande liten Fluff.   

Denna, mattes älskade lilla kisse, föddes som vildkatt under kompisens stuga för knappt två år sedan. Mamman (som nu inte finns längre) var duktig på tre saker: 1) Vara folkilsken. 2) Fräsa. 3) Producera söta bebisar!

I de kullar hon fick var samtliga bebisar svarta och korthåriga. Men då och då föddes en hårboll av detta slag. 

Den första jag någonsin såg fick, av barnen på gården, namnet Muffintrollet. Hi hi

Åh han var verkligen som en muffin! Ni vet sådana där riktigt stora, som jäser över kanterna och blir som en svamp.. Som inte går att ställa upp för den bara trillar runt.

När man höll honom eller satte/lade ner honom kunde man aldrig vara säker på vad som var upp och ner.   

Fluff togs från sin mamma aningens för tidigt för att inte gå samma väg som henne, dvs bli förvildad. Första tiden bodde hon i min BH, varifrån hon tryggt och lugnt kunde vänja sig vid närhet och få känna kärlek och tryggt kunde vänja sig vid alla djur och ljud. Hon var hos mig alltid.

Fluffs vikt ligger runt 1,8-1,9 kg och hon är att betrakta som en miniatyrkisse.

Hon har hunnit få en liten kulle med bebisar som hon var superduktig med. Hon har även hunnit bryta benet en gång och skrämt livet ur matte, då jag trodde det var slutet. Men även detta klarade hon fint. Men inte minst har hon smält många hjärtan.   

Om allt går som det ska kommer vi ha bebisar om drygt en månad, kanske 2 stycken. Diezel, knappt året gammal och 3,5 kg tung är pappan. Fluff och Diezel är till största delen Norska Skogkatter. Blir säkert enorma,fula ungar...     

Löpning. 

För att hålla kroppen igång tränar jag en del. Just nu mestadels kondition. Jag började friidrotta när jag var i yngre tonåren i idrottsklubben Tiwas. Jag var nog ingen lysande stjärna direkt.   

Men det fick igång mitt intresse för att springa. Med undantag för lite graviditeter, med en Bella stor som en elefant, så har jag skenat allt sedan dess. 

För fem år sedan satte en trafikolycka stopp för all form av rörelse som inkluderade benen på något vis. Jag låg som en rå sparris i sjuksängen flera månader (sönderslagen i ben men annars skapligt hel). Testade ambulanser en hel del gånger och förstod ånnu en gång varför jag ogillar sjukhus så skarpt.   

Sedan började den långa kampen tillbaks till livet igen.. Lära sig stå, lära sig balans, lära sig gå... Ja, rubbet. Alla sa: -Bella, du ska vara glad om du kommer kunna gå igen.

Bella sa: - Jag ska visa alla att de har fel! Lagom sturskt för någon som inte kunde tugga tuggummi och gå samtidigt.  

Jag är idag typ 11% ivalidiserad enligt försäkringsbolagets uträkningar. De övriga 89% gör jag det bästa utav.   

Ja det är ofint att inte presentera sig ordentligt. Jag har varit bloggare i fyra dagar så jag känner att det är dags nu.

Bakom titeln Tallbotrollet finns Bella, 39 (Inte 40 än) år. Jag är 166 cm lång och har strl 37 i skor, väger 63 kg (bara muskler såklart..) Jag har över en meter långt hår som alltså räcker mig ner till knävecken. Ganska opraktiskt med tanke på det liv jag lever.. Å inte är det rakt heller!

Lever gör jag med min gubbe som är en mycket tålmodig man. Dels väntade han hela tre år, olyckligt kär, på att hans kärlek för mig skulle bli besvarad. Å dels står han ut med alla mina annorlunda idéer. Vem kan låta bli att älska en sådan person?   

Nu är vi ett gammalt stadigt och troget par.

3 tonåringar har vi. Ganska hormonstinn miljö här hemma med andra ord. Puh!  Humörsvängningar som ger en whiplashskador. 

Vi väger upp detta med en stor dos djur. 24 stycken, varav 19 stycken är hönisar (och några tuppar). 4 av dem är gammelhöns. Alla djur går fritt och tillsammans. Vi tror inte på att hängna in. Det är underbart att se hund, katter och höns mötas för en liten "pratstund".

Shiva är vår 4 kg tunga chihuahua/yorkshireterrier. Hon blir 9 år i sommar!

Bitis 2 år gammal kille.

Fluff, knappt två år gammal och knappt två kilo tung minitjej.

Chewie, 5,5 kg kissekattkille på 1,5 år.

Diezel. Mattes bebiskille. 9 månader gammal.