Nu är jag uppe på benen igen efter ett märkligt sjukdomstillstånd, eller vad det ska kallas. Totaldäckade hur som haver i onsdags föregående vecka och sov praktiskt taget nästan ett och ett halvt dygn. Sedan trodde jag mig vara människa nog igen, i veckoslutet, att kunna utföra sedvanliga sysslor på gården, typ mocka hönshus, anlägga trädgård och lite annat smått och gott.

Men icke! Kroppen sade ifrån och jag hade en nära döden upplevelse när jag försökte köra en kärra full med stora stenbumlingar uppför en slänt. (Håller på men en liten vattenkanal från ett stuprör som ska ledas nerför ett mindre vattenfall.. Osv osv.). Lite överdrift kanske, jag erkänner. Men det blev tungt att andas där en stund.

Näpp. Jag fick snällt gå in och syssla med lite mjukare sysslor, typ kattungar.     

 Säkert inte världsbäst kvalitet på videon. Man får ju inte använda blixt och starka lampor mot de små liven. Men nu har de öppnat ögonen och tränar för fullt på att få styrsel på alla fyra ben och tassar. Och det där lilla snöret som petar rakt upp ovanför bakbenen; -Vad gör man med det? Hi hi

Ja de är underbara! I filmen kan man se den lite större pojken stöka runt över den lite mindre tösen som har fullt upp med att tvätta tassen.

Hade ett lite försiktigt samtal med min kära gubbe om vad vi egentligen ska göra med de små.. Behålla, sälja, behålla, vad!!?? 

Samtalet lutade snart över mot att vi ju har gott om plats och hur synd det är om mamma Fluff att skiljas från sina barn.

Ah ni förstår säkert varthän detta lutar! Hi hi

Jag är bara innerligt glad att jag inte valt att bli uppfödare av djurbarn, för jag kan omöjligt skiljas från dem!