Igår besökte 3 generationer; jag, mamsen och dotra,  det stora blå/gula varuhuset Gekås i Ullared.. Med nära 38 grader i feber i kroppen (Tack lilla dotter) var jag nöjd över att det just denna dag var ganska lugnt därinne. 

Shoppinghysterin var heller inte så stor hos mig, då det främst var höns, kycklingar, fjädrar och påskägg överallt. Sådant har jag dagligen omkring mig hemma på Tallbo.

Gekås bygger återigen ut sin affärsyta varför sprängningsarbete pågick. Strax före klockan 12 sköt man av en sådan laddning att hela golvet gungade! (Jag är skotträdd!). Men vad som sedan följde var mäktigt! Sverige hedrade offren för attentatet i Stockholm med en tyst minut. Allting stannade av inne i butiken. Tystnaden gick nästan att ta på. Min hals, som redan var svullen av förkylningsvirus, blev tjock. Tagen av dels den enorma kraft av dynamit som just brunnit av, och som på något vis blev en symbol i sammanhanget för det meningslösa våldet, tagen av stunden.. Tystnaden kan vara så mäktig. 

Nu måste jag ju bara spinna vidare på detta med höns som inte vill vara där vi tycker de ska vara.

Våran Gittan var den som anslöt till Tallbo sist av de äldsta.  

Det finns en rolig historia kring hur Gittan kom till oss och hur hon fick sitt namn.  

I Vikingstad, en bit utanför Linköping bor en lastbilsåkare. Granne med honom ligger ett stort industriellt hönseri..

Likt vilken annan morgon som helst hoppar åkaren in i sin lastbil för att bege sig mot Norrköping, denna morgon ned till oljehamnen. På plats möter han en förman för att ta del av dagens arbetsuppgift. Med ryggen åt sin lastbil ser han inte vad som sker bakom honom. Men förmannen tvärstannar i sitt samtal och frågar: -Vad sjutton är det där för något!?

Ned från lastbilen hoppar höna efter höna tills totalt ca tio hönor sitter på marken nedanför hytten, under vilken de alltså klamrat sig fast ett antal mil på motorväg!           (Ah ni fattar poängen).

Tio små hönor levde en tid i Norrköpings oljehamn, där de lade sina ägg till kontorsdamernas stora förtjusning.. Och även arbetargubbarnas som ju blev bjudna på sockerkaka till fikat.  

Gittan blev den sista att fångas in. Damen som fick tag i henne heter Gittana och ser enligt min sambo ut som en rysk kulstöterska.     Gittan såg allt annat ut än en rysk kulstöterska. Hon var allt en mager liten industrihöna när hon kom till oss och fick det bra.

Numer ses hon hänga med de andra brudarna, rotandes runt i gräsmatta och rabatter på jakt efter föda. Fet är hon inte. Inte heller så tam. Men hon har det gött!

  Idag var det äntligen dags för inflytt i det nya fina hönshuset för Tallbos fyra gammelhöns. Ca 7,5 kvadratmetrar har de att röra sig på nu, de få stunder de vill vara inomhus.   

Luna, Solei, Thellus och Gittan har alla deltagit med regelbundna inspektioner inne i byggnaden under uppförandet.

Men när stunden väl kom att flytta in... Då var de tveksamma.

  Husse sitter utanför och lockar med havregryn... Gick si så där. Han fick ett nyp i fingret av Solei, men lyckades inte få in någon av tjejerna i huset.

  Jag själv provade att sätta mig på insidan och locka.. Gick också det si så där. De var inne och vände några gånger. Klart skeptiska på det nya. Jag själv andades in några hekto med finhackad halm och blev också tvungen att gå ut.

Det slutade med att vi fick stänga stora dörren och strö ett spår av havregryn längs gruset och in igenom lilla luckan. En gick in.. När nästa gick in, gick den första ut.. Så höll det på en stund...

Gittan var sist att kliva in och då stängde jag luckan fort som attan.  

Efter dagens fruktansvärda händelse i vår huvudstad känns det kanske fel att läsa om triviala saker såsom trädgårdspyssel, plattsättningar och hönstokerier..   Men å andra sidan är det just efter händelser som den i Stockholm som man förstår hur oerhört viktigt det är att leva och njuta av livet varje stund vi har. Kanske inte leva som om varje stund vore den sista, för det vore nästan som att vänta på, eller mer förvänta sig att något ont kommer att ske. Att faror lurar bakom varje hörn.. Och, det kanske känns så just nu, denna dagen.. Att världen är en farlig plats. Men så kändes det inte för en liten tid sedan.

I somras for jag och mellanbarnet iväg ensamma till Gotland för att där förverkliga hans dröm; Att leva vildmarksliv under en knapp vecka, bara han och jag. Vi hyrde en bil och campade under bar himmel, hängande i sovmattar mellan två trädstammar. En liten stund av total frihet och ett fantastiskt minne för livet var det bästa jag kunde skänka mitt barn. 

Minnet av Gotland känns fortfarande lika ljust..Iallafall för mig som hunnit samla på mig ett halvt liv med goda minnen. För mig som lärt mig sortera det goda från det onda. Men kommer världen någonsin kännas fri och trygg igen, för ett barn, som min son?

Frid över dem som idag befann sig vid fel hörn.   

    Igår var det dags för de ca 7 veckor gamla småhönsen/tupparna att för första gången komma ut på grönbete.   Om ni någonsin varit med vid ett kosläpp så kan ni iallafall få en liten näthinnebio över hur detta såg ut. 15 små tvåbentingar rumlade ut ur lilla hönsstugan. De sprang, snubblade, tvekade, sprang in igen.. Nöjd matte satt beredd med kameran och filmade och hejjade på. Glädje!!!  

Utanför låg Diezel och Bitis och väntade på att någon av de små chicken-nuggetsarna skulle trilla ur inhängnaden...

    Det gjorde naturligtvis inte någon! Gården är stabil!  Byggd av rådjursstängsel och pålar nedslagna i marken.

På ena bilden ser ni en gryta. Den är självklart INTE till för att koka någon pippi i!  

Men då jag eftersträvar ett slags slutet kretslopp på gården så tas det mesta om hand. De potatisskal vi inte vill ha på vår tallrik kokas och ges till hönsen. Kokning ger bättre näringsupptag för fåglarna.

I nya hönsgården kommer gårdens matkompost placeras. På så vis kan allt som är ätbart ständigt plockas upp av hönsen samtidigt som komposten får hjälp att vändas runt av deras ivrigt bökande och rotande små näbbar och sora hönsfötter. 

Gårdens första Kuckeli...Eller ett försök till Kuckelikuuu!! Gullefjun visade sig vara en tupp. Ha ha. Han sträckte stolt på nacken, vände näbben in i värmelampan (Bättre resonans så) och gjorde sitt första försök att gala. 

Matte fnissade.. Men uppmuntrade så klart till nya försök.     

  Våren fotsätter: Blå Skilla täcker stora delar av vår mark nu! Det är underbart vackert att titta på! Dessvärre är det just här nya hönsgården ska byggas. Så nästa vår kommer vi kunna njuta av.. Lera.. på samma plats.   

Undrar om det går att flytta på lite blommor så de kan fortsätta föröka sig på annat plats?

  Bästa bonden, Sven-Åke kom idag med ett lass grus till det dränerande bottenlagret inne i hönseriet. Han är underbar! Alltid glad och hjälpsam. Kommer alltid att tänka på Toker i Snövit när jag ser honom. Hi hi. Lite lika är de allt. Fick hjälp av äldsta grabben, 18 år, att skyffla grus, och så här bra blir det. Tänkte sätta in en bild på grabben, då det är ovanligt att se honom jobba.. Eller vara ute.. Men då kan jag nog se detta hjälptillfälle som både första och sista gången.    

  Mellangrabben tog sin tillflykt, undan allt arbete, och lade sig uppe på en halmbal tillsammans med Diezel. 

  Diezel hittade jag senare så här.. Han hade tvärsomnat bland husses sticksåg, storsläggan och en låda spik.   Så mycket kärlek för denna lilla lurvenpajsare!

  Vi avslutade dagen med årets första verandamiddag, sill och potatis!   

Våren har alltid varit min favoritårstid. Det är då både naturen och jag själv börjar leva igen. Jag är född på våren, den 23 april. Faktiskt på samma dag som min mamma.   Det skiljer 24 år mellan mig och lilla mamsen.   

Våren är också den tid då det är som mest att göra på gårdar runt om i landet. Så även på Tallbo.

Just nu är det ju hönseriet och tillhörande hönsgård som ska färdigställas så att 15 småhöns ska få komma ut och suga i sig av sol, värme, insekter och annat göttigt. Gårdens fyra gammeltanter kommer få fortsätta ströva fritt över våra ägor. Men vi vill ju inte att de små ska bli föda åt rovdjur. Vi har gott om rovfåglar - så stora som örnar! Mäktiga djur!  

I går lade jag 20-talet nya ägg på kläckning i maskinen. Det tar 21 dagar för en liten kyckling att bli färdig där inne. 

Idag har jag haft lyxen att få ensamtid med vår näst äldsta unge, sonen på 14 år. Han är liksom jag ett naturbarn och eftersom solen strålade mot oss idag for vi på utflykt till Kolmården. (Inte djurparken). Hälsade på lite vänner. Fick en tjusig rottingstol till skänks. Tog en glass och letade vackra stenar vid Bråvikens strand.

  I dag är ingen vanlig dag! Idag fyller min lilla farmor 90 år. Fast, hon gör det uppe i himlen.   Farmor, Elina, var en krutgumma av sällan skådat slag.

Men så var hon finska också.   Vi finnar talar om den finska Sisun. Sisu är ett ord på finska som betyder kampvilja, envis uthållighet, ilska, att aldrig ge upp, "jävlar anamma". Sisu sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet. 

Trots 65-70 år i Sverige talade hon fortfarande som ett litet Mumintroll. Hon var ungefär tre äpplen hög och blev allt mindre med åren. 6 stycken barn födde hon i sitt liv. Den äldsta när hon var 20 år gammal.

  På bröllopsfotot mellan farmor och farfar kan man allt se att hon var en stilig tös, och att de var väldigt unga.  

Min farmor gick bort för mindre än 6 månader sedan. Hon var in i det sista vaken och alert i huvudet. Men med den lilla kroppen var det sämre ställt. Hon var som en liten fågelunge till slut. Men fortfarande viljestark. Farmor bodde långt ner i Skåneland.

  Det betydde mycket för mig att jag hann få hålla hennes hand dagarna innan hon somnade in lugnt och stilla. Mitt lilla finska Mumintroll-farmor.     

Onnellinen isoäiti - Grattis farmor.